klarakalas

Jag är egentligen inte sån att jag brukar haspla ur mig inlägg på årsdagar osv. Men, idag känns det faktiskt som att det är läge.

För två år sedan idag fick jag samtalet, det där som jag inte trodde på först, som jag vägrade ta in förrän två dagar senare. Sebbe ringde och berättade att du var en av de som dog i lavinen.
Svart.
Jag söp ner mig totalt den kvällen och i princip varje kväll efter det i två veckor i sträck. Jag vägrade fatta.

Smällen kommer ju dock förr eller senare, vare sig man vill eller inte.
Många sömnlösa nätter och tårar senare lär man sig dock att bearbeta delar av det. Någorlunda vill säga.
Jag har fortfarande inte accepterat det helt, en del av mig vill tro att du bara är bortrest och jobbar fortfarande och att du så småningom kommer hem och leker med mig igen, käre bror.
Det blir inte så...men jag tror vi ses igen någon dag.

Du är otroligt saknad Alex, och jag tänker på dig ofta...speciellt idag.


Over and Out